Monsterlångpass

Så här gick det alltså till. För tre år sedan, när jag genomförde mitt enda lyckade sextimmarslopp, så hade jag egentligen ingen dedikerad formtoppning, och det tänker jag inte ha nu heller. Däremot körde jag två veckor innan loppet, mest på skoj, "Vasaloppsspinning" på Fysiken. Det var fyra timmar väldigt lugn spinning, stabilt energiintag, med jämn arbetspuls. Det - förutom en riktigt bra grundkondition - är den enda egentliga förklaringen jag har till varför det gick så bra i det där loppet, 79,6km för att vara mer exakt.

Så nu när inte så mycket mer kan göras åt grundkonditionen, och med två veckor kvar, valde jag att lägga det ena av mina back-to-back-långpass förra helgen till något liknande. Att sitta fyra timmar på en spinningcykel utan ledare och utan skidåkning på tvn låter sig inte göras, så jag delade upp passet i lite mindre beståndsdelar. Först 20km nästan som ett vanligt långpass, sedan in på Unisport, snabbt ombyte och inköp av energidryck och powerbars. Upp på en spinningcykel, igång med programmet "rolling hills" (för lite variation får man unna sig, och vem orkar manuellt reglera motståndet varannan minut?). När cyklingen var klar var låren lite sura, då passade det bra att sätta sig på roddmaskinen och låta ryggen, bröstet och vaderna jobba ett tag (och så hjärta och lungor, förstås). Efter en timme på gymmet ombyte igen, jogg hem genom stan, in genom dörren, strippa ner till kalsongerna, blanda en flaska saft, ner i källaren och in i mitt mancave där jag har gömt min crosstrainer. På med lite punkrock på stereon, och så är man redo för den sista tömningen. Inte en total tömning förstås, för jag skulle ju springa långt redan på söndagen igen, men nära nog.

Sammantaget är jag väldigt nöjd med passet. Eftersom jag inte använder pulsmätare kan jag inte säga säkert hur arbetsvolymen mäter sig mot rena löppass, men det blev bra mycket längre (3h 40min totalt) än vad jag någonsin kör på vanliga långpass, hela tiden någorlunda ansträngande, många muskelgrupper, och väldigt mycket skonsammare mot benen än motsvarande pass ren löpning. Det finns förstås en baksida med det där också, självklart ger rena löppass mer löparspecifik muskelsammansättning, men just nu var det arbetsvolymen och den mentala styrkan att känna sig trygg med fyra timmars lågintensivt arbete som var poängen.

Söndagspasset gick också över förväntan, och nu gäller det bara att se om tolv dagar är tillräcklig återhämtning för en formtopp nästa helg. Både igår och idag har jag känt mig märkvärdigt svag, inte trött, men totalt utan muskeltonus, och de korta distanspassen har gått mycket mycket långsammare än tidigare i höst (5:20-fart, om ni undrar). Jag ska inte säga att jag är orolig, men jag tycker att det är intressant vad som händer med kroppen när man tränar ust på grnsen till vad man tål.

Oroa er inte, den där gränsen ska jag lägga mig tryggt under de närmaste månaderna, 100-kilometersveckorna får vänta till 2015. Allt har sin tid. Nu ska vi bara ladda, först för Haloweenfesten på lördag, och sedan för galenskapen i Borås nästa helg. Skoj blir det.

20 Oktober - 26 Oktober

Må: Vila.

Ti fm: Distans, 6km.
Ti em: Distans, 9km.

On fm: Distans, 11km.
On em: Långa intervaller, 15km (9km tempo).

To: Distans, 10km.

Fr: Core.

Lö: Distans, 20km + Spinning/Roddmaskin + Distans, 6km + Crosstrainer.

Sö: Distans, 25km.


Totalt: 102km (9km distans) + 3 alt.


En mer utförlig rapport, särskilt om lördagens monsterpass, kommer när jag inte är så trött att jag somnar på tangentbordet. Det viktigaste att veta om den här veckan var att jag planerade att pressa in precis så mycket volym som min kropp för tillfället tål, och att det blev så det blev, i stort sätt. Nu blir det två lätta veckor (förutom den där dagen när jag ska springa 70-80km i ett svep), och när jag återhämtat mig från den chocken så blir det mer fartträning igen.

I övrigt: jag var på Helsingfors bokmässa och fick en autograf och ett handslag av ankritarlegenden Don Rosa idag. Godnatt.

Det svåra tjugofemte inlägget / Den svåra tjugofemte kilometern

Lite prestationsångest får man allt när man ska skriva första inlägget efter att besöksantalet plötsligt multiplicerades med tio, bara för att man dissade en tokrasist och smetade på med lite naturromantik. Jo man tackar, ibland är det enkelt.

Har ett par idéer på vad jag vill skriva av liknande litterär tyngd, ett inlägg om att orka när man mår dåligt, något om vikten av att lura sig själv att det man håller på med är viktigt, något om min diagnos och medicinering, något om tatueringar. Men ikväll kommer inte orden lätt, så jag rapporterar bara om helgens pass.

Igår: 35 kilometer väldigt stillsamt, ett positivt besked att om jag bara tar det tillräckligt lugnt så orkar jag hur långt som helst (nåja), och att mina tilltänkta rejsskor i Borås håller för långa sträckor på asfalt. I övrigt inget märkvärdigt.

Idag: 25 kilometer i lite högre tempo. I pissregn och kuling gav jag mig ut och benen trummade på precis som jag ville. Egentligen hade jag planerat att springa med ett gäng från ett webforum som skulle köra från Alberga klockan elva, men jag tog fel buss, eller rättare sagt, visste inte var jag skulle stiga av givet den buss jag tog, så jag kom sent och fick köra själv. Efter en dryg timme kom jag ikapp Anna-Karin och what's-her-name (förlåt, om du läser får du gärna påminna mig) från Running Finland, och joggade med dem i 6-7-tempo några kilometer innan jag återupptog min 4:30-flytlöpning. I det usla vädret var det absolut inte skamligt att hålla det tempot i 20 km, men känslan idag var att 60 km till i samma fart är helt uteslutet. Boråsbågen får spännas lägre.

Nå, efter knappt 23 km kom jag till Böle station, och eftersom jag var ganska trött och hade planerat 25km så bestämde jag mig för att ta pendeltåget två stationer för att inte springa längre än nödvändigt. Det skulle jag inte ha gjort. Medan jag väntade på tåget i nästan en kvart så stelnade axlar, rygg, lår till så vansinnigt i kylan att jag knappt kunde få igång dem igen när jag var framme i Åggelby. Två och en halv kilometers ren plåga hem. Sedan bastu (ensam, men jag fick tillfälle att läsa Bröderna Lejonhjärta, så det var inte så farligt) och nu mat. Jag är ett köksgeni, synd att jag inte visar upp det oftare. 

Veckorapport kommer i ett separat tjugosjätte inlägg, så dagen ser lite matigare ut.

Gräsänkling

Så for Camppu till Australien för jobb och vandring och jag blev kvar i Hösthelsingfors, gräsänkling för fem veckor. Hon lämnar bakom sig en kombination av tristess och oceaner av fritid, som man kan fylla med att skriva klart artiklar, gå på café och träna. Eftersom jag samtidigt ska bygga upp uthålligheten för ett sextimmarslopp, så blir den extra träningen i första hand i form av distans och långpass. För första gången i livet ska jag köra back-to-back långpass, det vill säga långpass både lördag eftermiddag och söndag förmiddag, förhoppningsvis fyra helger i rad. Idén är väl att man ska hinna bygga upp energinivåer och rudimentärt vila ut mellan passen, men att kapillärerna fortfarande ska vara i chocktillstånd när man kör andra passet. Fråga mig inte hur det går till, ni har säkert nån kompis kompis som har legat med någon som en gång har lånat ut sin cykel till en läkarstudent som kan ge en mycket bättre förklaring än jag.

Hur som helst: igår blev det drygt 25 kilometer på blandat underlag, just över två timmar. Bortsett från lite magkrångel var det helt skönt. Idag är min planerade rutt enligt bifogad karta. 

35 kilometer. Och nu är klockan nästan tolv, och jag har fortfarande inte druckit andrakaffe, så det där med "söndag förmiddag" var väl kanske att överdriva lite. Men det finns ingen här som kan döma mig.