30. Kom ihåg

Det går alltid att bli bättre. Det betyder inte att man inte kan vara nöjd.

29. Det var onekligen väldigt roligt när…

...jag äntligen fick betalt för den monumentala träningsvåren som var 2011. Nåt sånt vill jag gärna få uppleva igen, det är det jag tränar för.

28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.

Efter den senaste veckans politiska händelser finns det ju massor av artiklar som är både allmänbildande och opinionsbildande, som jag verkligen skulle vilja rekommendera. Men jag tänker vara stoisk och konsekvent: detta ska vara en löparblogg, och då blir svaret detta. Ultralöpning har alltid fascinerat mig, inte när det blir en excercis i eccentrism, men när den blir riktig idrott med riktig löpning, helst i riktig terräng. I den branchen är Western States 100 miles ett av de riktigt stora loppen, och Tony Krupicka en av de riktigt stora ikonerna.

27. Ibland skulle jag vilja…

...vara bättre på att slutföra uppgifter jag tar mig för. Men jag har faktiskt en någorlunda ursäkt för att inte ha hunnit blogga i veckan. Jag var på konferens i Neuchâtel, och hade oändligt tight med tid att hinna förbereda mitt seminarium (som handlade om forskning jag gjorde för flera år sedan, och som jag inte hade helt färskt i minnet). Den tid som lev över, valde jag att ägna åt att springa i de vackra backarna och längs stranden av sjön, istället för att skriva om löpning. Den här veckan har jag förhoppningsvis mer fritid.

26. Kolla! Här jobbar jag.

Jag vet inte om jag har berättat det, men den här månaden är jag och Camppu och besöker universitetet i Zürich, för forskning med ett gäng schweiziska kollegor och för att slippa undan lite vardagsstress. Så här ser campus ut från ovan.

Det förhållandevis platta huset just bakom och till höger om de tre likformiga ljusgråa husen, det är matematikhuset där vi sitter. Det blåa vattnet i bakgrunden är Zürichsjön, men mer relevant är det stora gröna till vänster i bild. Det är Zürichberg, och sträcker sig tvåhundrafemtio meter över campus, som alltså ligger en bra bit över centrum. Varje morgon ger jag mig ut på morgonstela ben och bestiger berget löpande. Nästa vår kommer jag kanske
äntligen ha den grundstyrka i backe som jag alltid har önskat mig, som ger stabilitet och explosivitet även på platten när det sen ska tävlas. Tills dess: jobba vidare.

25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet

Filmjölk, äppelmos, mjölk, ost, tomater.

Det här var ännu en sån där otroligt ointressant rubrik från novemberprojektet, men nu är det snart advent, då blir det roligare.

24. Månadens klädesplagg är…

...i alla fall inte trekvartstights kombinerat med kompressionsstrumpor. Fler akuta modefrågor ställs hos Maraton-Petra.

23. Hepp! Dagens måltidstips!

Kokt torsk. Eller gös. Eller nån annan vit fisk. Man kokar upp vatten med massor av salt, och sedan drar man ner värmen och låter fisken simma omkring som en fisk i vatten ett par minuter och sedan tar man upp den. Ni vet hur man gör. Detta går fort, så spara det till sist.

Mos på pumpa (som försteks i olivolja och salt och peppar) och selleri och palsternacka (som kokas). Mosen ska vara sådär göttigt småklumpig, två-tre skvättar mjölk räcker, och mosa inte för länge, för då blir den klibbig.

Och så kronjuvelen, baconendiver. Man marinerar tärnat sidfläsk (en timme i kylskåpet räcker, men använd ett helt stycke fläsk, ingen färdigtärnad skit) i honung, balsamvinäger, kanel. Sedan steker man det, och samtidigt kokar man blad av endiver så deras personlighet mjuknar. Sedan stoppar man in fläsktärningarna i endivbladen och rullar ihop, och sedan är det klart.

Allt serveras tillsammans - en blandning av sött och salt. Något av en succé när far och mor och farmor var och hälsae på förra helgen.

Bild saknas för vi åt upp innan kameran kom fram.

22. Kolla! Här bor jag.

21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen

den första: När man inte kommer i säng i tid.

den andra: När man blir bajsnödig halvvägs igenom morgonjoggen.

den tredje: När medlöpare inte hälsar, eller ens möter blicken, när man passerar varandra, fastän det är klockan inte-många-människor-ute.

den fjärde: När man plötsligt upptäcker att man är illa koordinerad, med spända axlar och hängande röv, och inser hur mycket man skulle tjäna på att vara mer fokuserad även på distanspassen.

den femte: Löpare som beklagar sig över snö. Det är vackert, för fan. Tyst och ljust och snöbollskrig. Bejaka ditt barnjag. 

20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…

...att inte uppdatera bloggen, skulle jag kunna säga, men jag ska slå igen en annan vidöppen dörr i självinsiktens ansikte: Jag skulle låta bli koordinationsloppen efter distanspassen.

Jag tror inte jag har sprungit ett ordentligt avrundat distanspass med koordinationslopp på mer än ett år, och det märks. Det bästa sättet att bli bra på marathon är att kunna springa bekvämt i högt tempo, det bästa sättet att lära sig det är att springa långa intervaller i hög fart, det bästa sättet att orka med det är att förbättra löpekonomin i höga farter. Detta senaste har jag alldeles försummat helt senaste året av ren lathet, för att det är goare att komma in och sätta sig i soffan efter ett lätt distanspass, än att springa 5-10 välkoordinerade 50-100-metersdrag. Skärpning.

19. Kolla! Det här åt jag idag.

Köksmästare Mats Wallenius legendariskt generösa portioner av spagetti bolognese på Teknologföreningen. Alltid på en onsdag.

18. Ibland retar det mig att…

...jag inte höll mig i form i våras. Om jag hade gjort det hade jag säkert gått sönder alldeles mentalt, så det var nog bra att jag tog det lugnt och lät mig själv tänka på annat än löpning. Men när jag ser hur mycket jag tappade i form, och hur lång tid det tar att bygga upp den igen, retar det mig. Idag är jag fortfarande 5-10 sekunder per kilometer bakom Mikko, och då bröt han ändå revbenet för en dryg månad sedan. Förra hösten var jag lika långt före honom, och då var jag alls inte i mitt livs form. Det kan nog gå att komma tillbaka innan Göteborgsvarvet och Paavo Nurmi marathon, men det är knappt.

Dock: väldigt inspirerande när det går bra för klubbkompisar - Mikko och Ahti inspirerar hårt. Det kommer krävas jobb för att slå dem nästa vår.

17. Hepp! Dagens tv-tips!

Lost. Tidlöst.

16. Kolla! Så här ser min autograf ut. (Hang in there, Ragnar!)

Det här var ju en ovanligt tråkig rubrik, som det inte går att göra något kul på. Men det är ju en del av det där novemberprojektet som Lisa initierade och jag tog mig an. Detta är ju en löparblogg, med löpning som metafor för att forsätta, bita i, inte ge upp, och därför ska jag tammetusan skriva något även på de bloggrubriker som är trista (och även om det blir några dagar för sent.) Här är min autograf, roterad nittio grader medsols på grund av dator.

15. 5 saker jag blir glad av i vardagen

den första: #rennonkova, avslappnat men hårt, alltså typ maratontempo, 10-15km. Det mentalt segaste passet för mig, men samtidigt det som känns överlägset skönast i benen.

den andra: Gott sällskap. Alldeles för många pass drar jag solo, men när man har någon att tjöta med på uppvärmning och nedjogg, och pressa mot på fartsträckorna, blir allt så mycket lättare.

den tredje: När benen någon enstaka gång känns bra redan från start på morgonjoggen.

den fjärde: Bastu. Jag lyckades övertyga min kvinna att köpa det hus vi nu bor i, genom att påpeka att det fanns en vedeldad bastu. Idag gör den mig nästan lika lycklig som den gör familjens finska element.

den femte. God mat, mycket mat, och mat i rätt tid.

14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…

...skidåkning. Jag tänkte först att det skulle vara det skrivna ordet, men det är ju faktiskt en hobby som jag redan har, och dessutom något jag mycket hellre skulle ha som yrke än som hobby. Jag älskar att skriva, men att komma hem efter en intellektuellt krävande arbetsdag och sätta mig och skriva på min generationsroman, det skulle mest kännas som ett tvång. Skidåkning däremot: det har all den råhet som jag älskar med löpning, men kompletterar med en sympatisk timmermansvresighet, och större utrymme för nörderi, i och med alla vallor och slipningar. Dessutom har tekniskt fulländad skidåkning en elegans som sällan ses i löpning: Daniel Richardsson i form är den ende svensk som kan konkurrera med Zlatan i idrottsutövande som också är konst för ögat.

Jag är i bästa fall en medioker skidåkare, men ser mycket fram emot att, för första vintern i livet, bo permanent bara några hundra meter ifrån ett skidspår. Dessutom med en balkong med gott om plats för vallabord. Det kommer bli många långpass som klaras av på skidor i vinter, och på köpet kommer jag att bygga bål och armar på ett mycket roligare och mer organiskt sätt än på ett gym.

Och snart börjar Vinterstudion. <3 André Pops.

13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

Det är den tiden på året nu. Den där tiden när norrmännen och brackorna har lämnat öarna för den här gången. Och nog för att Bohuslän är fantastiskt på sommaren också, men jag kan inte förstå alla de som ger sig därifrån innan det blir som allra vackrast. Innan idyllerna börjar fajtas för sin överlevnad. För det vackra med skärgården är också det ogästvänliga, det karga, vresiga västerhavet. Stockholms lummiga innerskärgård har aldrig lockat mig, och framför allt inte på vintern.

Det märkvärdigt gråskarpa ljuset. Den bitande fuktiga luften. De små kustsamhällena som är organiska som städer, där husen ligger ihopkurade i sprickor i berget, och söker skydd av varandra. Folket med de stora varma hjärtana och de stora varma skäggen. Varje vinter som jag inte kan spendera i Bohuslän, är en vinter som jag undrar varför inte.

12. Hepp! Dagens filmtips!

Jag minns att jag såg Löparen, om Markus Torgeby, när den gick på TV 2002. Då var jag sjutton, och när man är sjutton får man lov att - bör man - romantisera antikonformism och eskapism bortom det rimligas gräns. Jag minns att jag tyckte att det var så fräckt, att bara släppa allt utom sin dedikation och sin person, leva enkelt i en kåta i en jämtlänsk skog eller i en hydda i Tanzania, och göra allt för att bli en så bra löpare som möjligt.

Jag kan fortfarande tycka att det är fräckt, men när jag såg om filmen för ett par år sedan så var det en annan sak som slog mig: att filmen inte alls handlade om det där. När jag ser den idag så ser jag bara en existentialistisk film, en film om att välja, och en film om den ångest och ensamhet som följer som konsekvens av val. Scenerna när Torgeby springer över kalfjället, "duschar" i en fjällbäck och spelar trumpet i en tjock stickad kofta i sin kåta är vansinnigt vackra, men ingenting är så bra som slutscenen. Där sitter han på en begsknalle och levererar en monolog om att vara sig själv trogen på sin lågmälda bohuslänska - en monolog som inleds predikande, men avslutas med ett kort, lakonsiskt "eller äh, jag vet inte".

Markus Torgeby kom aldrig under 30 minuter på milen, han fick aldrig springa i landslaget, men han var heller inte långt borta. Ganska många år var han bland de 10-15 bästa löparna i Sverige, och det ger filmen dess andra djup, den kittlande känslan av vad han ställde på spel med sitt excentriska liv, sin totala dedikation. Hade han blivit bättre om han hade tränat mer konventionellt? Hade han blivit sämre? Hade han gett upp? Hade han blivit lyckligare?

"äh, jag vet inte."

11. Månadens färg är givetvis…

...grå. Det är ju november, gudbevars. Och sjuttio minuters kö till bankkontoret i Alberga.