Må: Distans 9km + Styrka.
Ti fm: Distans, 11km.
On fm: Distans, 11km.
On em: Maratonintervaller 5+4+3+2+1@3:53, 22km.
To: Distans, 7km.
Fr: Vila.
Lö: Vila.
Sö: Distans, 31km.
Totalt: 91km (15km tempo) + 1 styrka
Veckan genomfördes i stort sett efter plan, som å andra sidan var kraftigt anpassad efter yttre omständigheter. Älskade morbror Jan-Erik gifte sig med sin Lollo i Stockholm på fredagen, vilket tog bort hela torsdag eftermiddag till lördag förmiddag från träningskalendern, på grund av båtresa (varför har de inget gym på sverigebåten???), fest och baksmälla. Sedan hade jag tänkt köra 10-15 kilometer lätt distans på lördagkvällen, men vi kom till Karlshamn så sent och alla var så trötta och hungriga, att jag inte kände för att ge mig ut på kvällsjogg. Mor och far har sitt sommarställe på en väldigt liten ö en kort båtresa ut, så det blir alltid lite extra logistik när man ska in till land och springa. Klart värt det, dock, för stugan är helt sjukt mysig, men just den här helgen gjorde det att träningsdosen blev lite mindre än den annars skulle ha blivit.
måndag 8 juni 2015
25 Maj - 31 Maj
Må: Distans 9km + Styrka.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Styrka.
On fm: Distans, 13km.
On em: Skolning + Korta drag, 15km.
To: Vila.
Fr fm: Distans, 7km.
Fr em: Distans, 10km.
Lö: Vikfemman @17:51, 17km.
Sö: Distans, 38km.
Totalt: 122km (7km tempo) + 2 styrka
Återhämtningen från Göteborgsvarvet gick fantastiskt fort, så det blev en ganska rejäl träningsvolym redan den här veckan. Det var nog bra, för de kommande två veckorna har jag resor inplanerade som nog kommer att störa träningen en del, och sedan är det redan dags att formtoppa inför Paavo Nurmi. Troligen är detta alltså vårens sista 110+vecka, och som sådan kändes den riktigt bra, särskilt kanske tack vare att jag inte sprang mer än ett riktigt tempopass. Tempopasset var å andra sidan ett litet orosmoment, och fick flyttas från torsdag till fredag akut, då jag under uppvärmningen kände att benen inte alls var på humör torsdag kväll. När det väl blev av, så blev det emellertid en bra tid på Vikfemman, bara en halvminut från mina bästa tider från sommaren 2013. Jag är på gång nu.
Ti fm: Distans, 13km.
Ti em: Styrka.
On fm: Distans, 13km.
On em: Skolning + Korta drag, 15km.
To: Vila.
Fr fm: Distans, 7km.
Fr em: Distans, 10km.
Lö: Vikfemman @17:51, 17km.
Sö: Distans, 38km.
Totalt: 122km (7km tempo) + 2 styrka
Återhämtningen från Göteborgsvarvet gick fantastiskt fort, så det blev en ganska rejäl träningsvolym redan den här veckan. Det var nog bra, för de kommande två veckorna har jag resor inplanerade som nog kommer att störa träningen en del, och sedan är det redan dags att formtoppa inför Paavo Nurmi. Troligen är detta alltså vårens sista 110+vecka, och som sådan kändes den riktigt bra, särskilt kanske tack vare att jag inte sprang mer än ett riktigt tempopass. Tempopasset var å andra sidan ett litet orosmoment, och fick flyttas från torsdag till fredag akut, då jag under uppvärmningen kände att benen inte alls var på humör torsdag kväll. När det väl blev av, så blev det emellertid en bra tid på Vikfemman, bara en halvminut från mina bästa tider från sommaren 2013. Jag är på gång nu.
Startled numero aderton
Det var, kan man säga, Göteborgsvarvet som fick mig intresserad av ultralöpning, när jag år tvåtusen joggade runt utan att förut ha tränat på fulla distansen. Sedan följde många år då jag kom betydligt bättre förberedd för 21098 meters löpning med varvet som mitt huvudsakliga säsongsmål, krönt av mitt första 1:16-lopp 2007. Den tredje fasen i mitt Göteborgsvarvande började året därefter, när jag började träna mer för marathon, och såg Varvet mest som en folkfest, ett jippo, en tävling där jag kan springa avslappnat, ha kul, och visa upp mig, min idrott och min passion för vänner och andra Göteborgare. Denna tredje fas kröntes en vecka efter att jag disputerat, i maj 2012, med årets huvudmål Stockholm Marathon två veckor framför mig. Uppfylld, uppspelt och alldeles avslappnad dunkade jag in en tid på 1:14:38 som fortfarande gäller som personbästa. Uppför broarna, nerför broarna, längs Vasagatan där jag sprang en kilometer på 3:22, påhejad av vänner och bekanta, visste jag att jag skulle flytta ifrån staden om bara några veckor, att det var nu jag skulle visa upp mig.
Fast forward. Det är något alldeles särskilt att få springa i mina drömmars stad, bland 50 000 andra och hundratusentals åskådare, där de allra flesta inte bryr sig om hur det går. Ändå: jag bryr mig ju själv om hur det går, i allra högsta grad, och jag blir rätt sur på alla som insisterar på att det viktigaste ändå är att ta sig runt och att man borde jämföra sig med alla som behöver dubbelt så lång tid på sig, om de alls tar sig i mål. Jag älskar att springa, men ska jag dra på mig en nummerlapp så vill jag också försöka springa så fort det bara går, och mot andra som också försöker springa så fort det går. Annars blir det liksom bara friskis och svettis av alltihop.
Så det var med viss ångest jag öppnade startbeviset i slutet av april, och insåg att jag skulle springa från startled arton. Sedan 2003 har jag sprungit omväxlande med eliten och i första motionärsledet. Aldrig har jag behövt vässa armbågarna, och aldrig behövt höra gubbar och gummor i startfållan spekulera i hur långa perioder det är lämpligt att promenera när man blir trött. Men i år var det tydligen dags, då jag inte hade anmält något resultat av värde från de två senaste åren.
Jag såg till att ha en bra position i startfållan, och kan börja springa på direkt från start. Jag är förstås övertygad om att jag är klart snabbast av de några tusen löparna i min startgrupp, men genast från start är det sex andra löpare som bränner iväg i högre fart, och det krävs en hel del självbehärskning för att inte dras med där. Efter femhundra meter kommer man ikapp de sista löparna från startgruppen innan, och efter en dryg kilometer är det tjocka. Uppför Säldammsbacken efter två och en halv kilometer börjar det lätta lite, då har jag sprungit förbi nästan hela startgrupp sjutton. Ungefär samtidigt springer jag om den uthålligaste av de sex snabbstartarna.
Resten av loppet springer jag mest och njuter. Det är klart att det är jobbigt, och det är klart att jag blir trött, för åttio minuter i maratonfart är ingenting man bränner av på träning hur som helst. Trött blir jag också på min egen röst: "tack för att ni håller till höger, bra där, tack tack, höger tack, höger", en ramsa jag drar en gång per kilometer eller så när banan smalnar av. Fantastiskt stöd får man av medlöparna och publiken, och kärleken till den där stan pumpar runt blodet, även när farten saktar ner på Avenyn, Vasagatan, Övre Husargatan.
I Slottsskogen, just invid Villa Belparc, står mor och far som traditionen bjuder, i år förstärkta av Camilla. Där någonstans uppnås peak Göteborgsvarv för mig, och med kraft kvar i benen sicksackar jag mig fram bland löparna, till en sluttid på 1:21 blankt. Känslan var att jag hade kunnat springa 3-4 minuter fortare utan trängsel och med bra sparring, och kanske en eller två minuter fortare även från startgrupp 18, men då hade jag behövt vässa armbågarna mer, hojta mer, och skapa mer dålig stämning både för mig själv och andra. Det hade känts som en stor del av upplevelsen hade gått förlorad då, så jag är klart nöjd.
Nu laddas batterierna om till Paavo Nurmi Marathon om fem veckor, den 27 juni. Om det här loppet var någon vägledning, så lutar det åt en tid någonstans strax under 2:50 där i Åbo. Nu kör vi.
Fast forward. Det är något alldeles särskilt att få springa i mina drömmars stad, bland 50 000 andra och hundratusentals åskådare, där de allra flesta inte bryr sig om hur det går. Ändå: jag bryr mig ju själv om hur det går, i allra högsta grad, och jag blir rätt sur på alla som insisterar på att det viktigaste ändå är att ta sig runt och att man borde jämföra sig med alla som behöver dubbelt så lång tid på sig, om de alls tar sig i mål. Jag älskar att springa, men ska jag dra på mig en nummerlapp så vill jag också försöka springa så fort det bara går, och mot andra som också försöker springa så fort det går. Annars blir det liksom bara friskis och svettis av alltihop.
Så det var med viss ångest jag öppnade startbeviset i slutet av april, och insåg att jag skulle springa från startled arton. Sedan 2003 har jag sprungit omväxlande med eliten och i första motionärsledet. Aldrig har jag behövt vässa armbågarna, och aldrig behövt höra gubbar och gummor i startfållan spekulera i hur långa perioder det är lämpligt att promenera när man blir trött. Men i år var det tydligen dags, då jag inte hade anmält något resultat av värde från de två senaste åren.
Jag såg till att ha en bra position i startfållan, och kan börja springa på direkt från start. Jag är förstås övertygad om att jag är klart snabbast av de några tusen löparna i min startgrupp, men genast från start är det sex andra löpare som bränner iväg i högre fart, och det krävs en hel del självbehärskning för att inte dras med där. Efter femhundra meter kommer man ikapp de sista löparna från startgruppen innan, och efter en dryg kilometer är det tjocka. Uppför Säldammsbacken efter två och en halv kilometer börjar det lätta lite, då har jag sprungit förbi nästan hela startgrupp sjutton. Ungefär samtidigt springer jag om den uthålligaste av de sex snabbstartarna.
Resten av loppet springer jag mest och njuter. Det är klart att det är jobbigt, och det är klart att jag blir trött, för åttio minuter i maratonfart är ingenting man bränner av på träning hur som helst. Trött blir jag också på min egen röst: "tack för att ni håller till höger, bra där, tack tack, höger tack, höger", en ramsa jag drar en gång per kilometer eller så när banan smalnar av. Fantastiskt stöd får man av medlöparna och publiken, och kärleken till den där stan pumpar runt blodet, även när farten saktar ner på Avenyn, Vasagatan, Övre Husargatan.
I Slottsskogen, just invid Villa Belparc, står mor och far som traditionen bjuder, i år förstärkta av Camilla. Där någonstans uppnås peak Göteborgsvarv för mig, och med kraft kvar i benen sicksackar jag mig fram bland löparna, till en sluttid på 1:21 blankt. Känslan var att jag hade kunnat springa 3-4 minuter fortare utan trängsel och med bra sparring, och kanske en eller två minuter fortare även från startgrupp 18, men då hade jag behövt vässa armbågarna mer, hojta mer, och skapa mer dålig stämning både för mig själv och andra. Det hade känts som en stor del av upplevelsen hade gått förlorad då, så jag är klart nöjd.
Nu laddas batterierna om till Paavo Nurmi Marathon om fem veckor, den 27 juni. Om det här loppet var någon vägledning, så lutar det åt en tid någonstans strax under 2:50 där i Åbo. Nu kör vi.
onsdag 27 maj 2015
18 Maj - 24 Maj
Må: Vila
Ti fm: Distans, 7km.
Ti em: Skolning + Ninas fartlek, 16km.
On fm: Distans, 13km.
On: Fartlek, 13km.
To: Distans, 10km.
Fr: Distans, 4km.
Lö: Göteborgsvarvet halvmarathon, 1:21:00, pl 217, 22km.
Sö: Vila.
Totalt: 85km (35km tempo).
Racerapport från Varvet kommer snart. Det ska bara sägas att tiden inte säger så mycket, då jag startade långt bak i trängseln och mest fokuserade på att springa med bra känsla, göra high five med publiken och inte tackla omkull allt för många motionärer.
Ti fm: Distans, 7km.
Ti em: Skolning + Ninas fartlek, 16km.
On fm: Distans, 13km.
On: Fartlek, 13km.
To: Distans, 10km.
Fr: Distans, 4km.
Lö: Göteborgsvarvet halvmarathon, 1:21:00, pl 217, 22km.
Sö: Vila.
Totalt: 85km (35km tempo).
Racerapport från Varvet kommer snart. Det ska bara sägas att tiden inte säger så mycket, då jag startade långt bak i trängseln och mest fokuserade på att springa med bra känsla, göra high five med publiken och inte tackla omkull allt för många motionärer.
tisdag 19 maj 2015
11 Maj - 17 Maj
Må: Distans, 17km.
Ti: Distans, 13km.
On fm: Distans, 11km.
On em: Skolning + Backintervaller 6*300m, 5*200m, 15km.
To: Trädgårdsarbete.
Fr: Snabbdistans 15km@3:55km, 20km.
Lö fm: Styrka
Lö em: Distans 14km.
Sö: Distans 40km.
Totalt: 130km (18km tempo) + 2 alt.
Ti: Distans, 13km.
On fm: Distans, 11km.
On em: Skolning + Backintervaller 6*300m, 5*200m, 15km.
To: Trädgårdsarbete.
Fr: Snabbdistans 15km@3:55km, 20km.
Lö fm: Styrka
Lö em: Distans 14km.
Sö: Distans 40km.
Totalt: 130km (18km tempo) + 2 alt.
lördag 16 maj 2015
Turku City Run
Förhoppningen var att kunna dunka in en riktigt bra tid i Åbo på lördagen, och det lyckades väl inte helt enligt plan. En och en halv minuts förbättring på en vecka är ju inte fy skam, men det är svårt att jämföra två helt olika banor. Banan i Åbo var hyfsat platt (en femhundra meters utförslöpa med ett tjugotal höjdmeter efter 2km, och uppför samma backe efter 8km), men vindutsatt. Jag ödslade en hel del energi på att skrika på inkompetenta funktionärer, och hade kanske med bättre fokus kunnat hänga med Arttu Saarinen när han ryckte i backen med två kilometer kvar. Jag och Arttu var helt jämsides och ensamma från start fram till dess, och till slut kom jag in på en helt ohotad andraplats. Arttus tid på 35:28 var alltså klart inom räckhåll idag, 35 hade nog gått om alla stjärnor stod i linje och vinden varit lite mildare, men även därifrån är det ett gott stycke upp till mitt personbästa på landsväg. Voilà en stilstudie i flackt trumpinnelöpsteg från målrakan.
Apropå funktionärer, så är det faktiskt helt bedrövligt med tävlingar som arrangeras i joggingvågens svallvågor, som cashar in pengar utan att säkerställa en bra löparupplevelse. Att startfältet inte var det bästa kan man väl leva med, helst som det var terräng-FM samma helg. Omklädningsrummen och nummerlappsutdelningen funkade också riktigt bra, och banan var fin. Men ska man springa rakt igenom centrum, vilket jag älskar att göra, så måste man vara bättre på att skylta vägen och hålla undan åskådare och förbipasserande. De två flaggvakterna som stod och sov på refugen där vi korsade Västra Strandvägen, så att bilarna fick tvärbromsa och tuta på oss, var bara de värsta exemplen av många. Det var också minst två tillfällen där vi fick ropa på funktionärer för att vi var osäkra på vägen, och en helt komisk incident där vi blev ledda in i en snitslad fålla på gågatan (bra!) som var tillsluten i andra änden (!!), där en panikslagen funktionär fick slita upp plasten med två sekunders mariginal till de första löparna. Att vattenflaskorna (den enda förfriskningen efter målgång) tog slut innan hälften av löparna kommit i mål var också uselt, liksom att ingen i målområdet, inte ens speakern, hade koll på sådana saker som när och om det kommer att bli prisutdelning, bidrar till känslan av uselhet. Jag har absolut inget emot amatörmässiga tävlingar, men om jag ska betala 40€ för att starta, så vill jag också ha ett välfungerande arrangemang.
Jag har nu säsongen 2008, när jag förbättrade mig med åtta minuter från Stockholm Marathon i maj till Oslo i september, som ett motiverande exempel, som säger att ett personbästa i München i höst inte behöver vara helt uteslutet. Till Paavo Nurmi marathon i juni siktar jag mot 2:45-2:48 och en bra känsla att ta med sig in i sommaren. Och så har jag börjat snegla på säsongen 2016 redan. Kaija, Laura och Mari skrev klubbhistoria, när de för första gången plockade hem FM-poäng till Runner's Club i seniorklassen (7e lag i terräng-FM). Nästa år vore det gott att matcha den insatsen både på terräng i Vörå, och på bana i Iisalmi. Marathon kommer jag nog att springa i Berlin och Stockholm, men det finns ännu gott om tid att bestämma sig. Nu, först, Göteborgsvarvet och Paavo Nurmi Marathon.
Apropå funktionärer, så är det faktiskt helt bedrövligt med tävlingar som arrangeras i joggingvågens svallvågor, som cashar in pengar utan att säkerställa en bra löparupplevelse. Att startfältet inte var det bästa kan man väl leva med, helst som det var terräng-FM samma helg. Omklädningsrummen och nummerlappsutdelningen funkade också riktigt bra, och banan var fin. Men ska man springa rakt igenom centrum, vilket jag älskar att göra, så måste man vara bättre på att skylta vägen och hålla undan åskådare och förbipasserande. De två flaggvakterna som stod och sov på refugen där vi korsade Västra Strandvägen, så att bilarna fick tvärbromsa och tuta på oss, var bara de värsta exemplen av många. Det var också minst två tillfällen där vi fick ropa på funktionärer för att vi var osäkra på vägen, och en helt komisk incident där vi blev ledda in i en snitslad fålla på gågatan (bra!) som var tillsluten i andra änden (!!), där en panikslagen funktionär fick slita upp plasten med två sekunders mariginal till de första löparna. Att vattenflaskorna (den enda förfriskningen efter målgång) tog slut innan hälften av löparna kommit i mål var också uselt, liksom att ingen i målområdet, inte ens speakern, hade koll på sådana saker som när och om det kommer att bli prisutdelning, bidrar till känslan av uselhet. Jag har absolut inget emot amatörmässiga tävlingar, men om jag ska betala 40€ för att starta, så vill jag också ha ett välfungerande arrangemang.
Jag har nu säsongen 2008, när jag förbättrade mig med åtta minuter från Stockholm Marathon i maj till Oslo i september, som ett motiverande exempel, som säger att ett personbästa i München i höst inte behöver vara helt uteslutet. Till Paavo Nurmi marathon i juni siktar jag mot 2:45-2:48 och en bra känsla att ta med sig in i sommaren. Och så har jag börjat snegla på säsongen 2016 redan. Kaija, Laura och Mari skrev klubbhistoria, när de för första gången plockade hem FM-poäng till Runner's Club i seniorklassen (7e lag i terräng-FM). Nästa år vore det gott att matcha den insatsen både på terräng i Vörå, och på bana i Iisalmi. Marathon kommer jag nog att springa i Berlin och Stockholm, men det finns ännu gott om tid att bestämma sig. Nu, först, Göteborgsvarvet och Paavo Nurmi Marathon.
tisdag 12 maj 2015
4 Maj - 10 Maj
Må: Vila
Ti fm: Distans, 10km.
Ti em: Distans, 10km.
On: Skolning + Intervaller 5*1km@3:13-3:22, 18km.
To: Distans, 8km.
Fr: Distans, 4km.
Lö: TCR 10km, 36:03, pl.2, 15km.
Sö: Distans stegrande, 24km.
Totalt: 89km (17km tempo)
Det är vår i luften nu, björkarna grönskar så ohyggligt fort när de väl har börjat. Hittills har jag inte haft några problem med pollen i år, men jag ska inte ropa hej, för mina problem kommer oftast lite senare på säsongen. Hur som helst, i vårvädret är det inspirerande och lätt att mata kilometer, så det var lite synd att ta lugnare vecka, även om jag vet att den återhämtande effekten behövs.
Ti fm: Distans, 10km.
Ti em: Distans, 10km.
On: Skolning + Intervaller 5*1km@3:13-3:22, 18km.
To: Distans, 8km.
Fr: Distans, 4km.
Lö: TCR 10km, 36:03, pl.2, 15km.
Sö: Distans stegrande, 24km.
Totalt: 89km (17km tempo)
Det är vår i luften nu, björkarna grönskar så ohyggligt fort när de väl har börjat. Hittills har jag inte haft några problem med pollen i år, men jag ska inte ropa hej, för mina problem kommer oftast lite senare på säsongen. Hur som helst, i vårvädret är det inspirerande och lätt att mata kilometer, så det var lite synd att ta lugnare vecka, även om jag vet att den återhämtande effekten behövs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)