Paavo Nurmi Marathon del 2: loppet

På Paavo Nurmi startar halvmaratonloppet samtidigt med maratonloppet, vilket är ganska trevligt, eftersom man därmed får lite extra sällskap på första varvet. Däremot kan det vara lite klurigt att hålla reda på vilken placering man ligger på, när man bara har färgen på nummerlappen (som ju är svår att se bakifrån) som avslöjar vilken av tävlingarna man deltar i. (För övrigt tycker jag att det är allt för många lopp som kör med multipla distanser, vilket förtar tävlingsmomentet, eftersom de bästa löparna sprids ut på två eller tre olika tävlingar. Lidingöloppet, som annars är en förebild på manga sätt, är här ett extra tråkigt exempel.)

Hur som helst, efter de första kilometrarna genom innerstaden (som gick något forcerat på 3:40-3:45), hamnade jag i en klunga med två maratonlöpare – Kimmo Kerman och Timo Valkonen - och tre halvmaratonlöpare. En av halvmaratonlöparna hade ett av de mest högljudda löpsteg jag någonsin har hört på den här nivån, och dito andning. En av bröderna Olars från Kumla har något liknande om jag minns rätt, jag kommer i alla fall ihåg att det hänt förut att jag sprungit bredvid någon som stampat så högt att jag knappt kunnat höra vad jag tänker. Det är ju extra frustrerande när man tanker hur snabb den där gubben hade varit om han bara sprungit lite mer ekonomiskt, men det är ju hans problem. Så länge vi sprang i hamnområdet, med hyfsat kraftig motvind, så var det skönt att springa i klunga, men så fort vi kom över på Runsala så splittrades gruppen upp. Valkonen och en halvmaratonlöpare drog ifrån, stamparen och en till släppte en lucka, och kvar blev jag och Kimmo Kerman, som jag visste också satsade på en tid runt 2:45-2:50.

På Runsala springer man mellan 5-15 km, först fem kilometer på en småkuperad landsväg, lite som Djurgården på Stockholm marathon i topografin, och sedan fem kilometer på flacka cykelbanor, varav en dryg kilometer till och med på grusunderlag. På gruset efter fjorton får jag en lucka till Kerman, och samtidigt kommer jag ifatt Benny, som jag såg mer än en minut framför mig vid vändpunkten efter tio, så jag anar att han har en tuff hemresa på sitt halvmaraton. Slänger åt honom några uppmuntrande ord, och blir glad att se efter loppet att han lyckades slå personbästa med 1:21 höga, även om hans kapacitet borde vara åtminstone två-tre minuter bättre än så.

På vägen tillbaka genom hamnen känner jag magen göra sig påmind, ganska allvarligt. Räknar lite på hur mycket man skulle tappa på en toalettpaus, för en Mikael Ekvall har jag ingen lust att göra, och en Kjell-Erik Ståhl klarar jag inte av när jag springer i tights. (Googla om ni måste, men helst inte.) Tjugo sekunder kanske jag skulle behöva, och då skulle förstås Kerman gå om igen, och det vore lite demoraliserande. Bestämmer mig för att vänta tills jag tror att min lucka bakåt är minst 20 sekunder, och sedan smita in snabbt på första bajamaja. Den dyker upp längs älven efter drygt nitton kilometer, men då ser jag Camilla och hennes kompisar stå och heja ett hundratal meter längre fram, och då känns det lite dumt att kliva åt sidan just då. Jag fortsätter, suger i mig hurraropen och kastar en slängkyss, och fortsätter några kilometer till med krämpande mage. Tjusigt nog så påverkas inte farten nämnvärt, utan den håller sig runt 3:50-3:55, och halvmaraton passerar jag på 1:21:20, med väldigt mycket bättre känsla än halvmaratonpasseringen i Berlin 2012.

Nästa gång jag passerar en bajamaja är behovet inte längre så påträngande, så jag bestämmer mig för att fortsätta springa bara, och se hur länge det håller. Ser att jag närmar mig en ryggtavla från FMR, som jag senare förstår är Jyrki Kukko. Strax innan vi kommer till den blåsiga passagen i hamnen, är jag ikapp Jyrki, samtidigt som Kimmo kommer ikapp oss bakifrån. Det är ganska tydligt nu att Kimmo, som ju har sprungit snabbast den senaste halvmilen, är den starkaste av oss, och så fort vi kommer in i lä drar han upp en pålitlig lucka. Jag och Jyrki håller sällskap på Runsalas bergochdalbana, där Jyrki är starkare uppför, och jag bekvämt rullar ikapp i nedförsbackarna. Vi fortsätter sådär, betar av kilometer, dricker några klunkar sportdryck vid stationerna, ser Kimmo på ett konstant avstånd av ungefär hundra meter, och innan vi (i alla fall jag) vet ordet av är vi tillbaka på fastlandet.

Väl på fastlandet ser jag en bekant ryggtavla promenera med tunga steg, det är Timo Valkonen som stack iväg med sådant självförtroende för trettio kilometer sedan. Jag och Jyrki verkar reagera ganska olika på den synen - jag påminns om hur trött jag själv är, och får riktigt svårt att hålla uppe steget. Jyrki däremot accelererar (tror jag) och har snart en lucka som inte är stor, men tillräckligt för att det ska kännas hopplöst att ta igen den. Min fart glider ner ett gott stycke på fel sida 4-strecket, men det gör Kermans fart också, där hundra meter framför mig. Jag försöker gå ikapp, men idag håller inte kroppen för mer. Tjugo sekunders försprång varken krympte eller växte, och på 2:47:42 går jag i mål som nionde man.

I alla avseenden ett helt ok lopp. Mellan 2:45 och 2:50 - inte bra, men helt ok. Fem minuters tapp på andra varvet - inte bra men helt ok. Ett steg som ibland tappade formen, men som alltid ryckte upp sig när jag fokuserade - inte bra men helt ok. Det är visst nån som är tillbaka.

Paavo Nurmi Marathon del 1: förberedelserna

Så jag tog bussen till Åbo i fredags eftermiddag, genast efter jobbet. Planen var att hinna hämta nummerlappen redan på fredagkvällen, för att sedan få en lång god natts sömn innan jag skulle göra att stabilt, säkert maratonlopp för första gången sedan tvåtusentolv. Så blev det nu inte helt, för när Jenny plockade upp mig på busstationen (efter en viss förvirring om vilken dag det var jag skulle komma) så tog hon mig genast till det gamla fängelset Kakola, där hon och Smurffi höll på att hänga en konstutställning. Om ni har vägarna förbi Åbo under juli så rekommenderar jag den starkt, det såg ut att bli en riktigt fräck utställning, mekaniska installationer i hård, industriarkitektonisk miljö.

Hur som helst, när vi var klara i Kakola så hade nummerlappsutlämningen redan stängt, så jag gick och käkade pasta på en italiensk restaurang (som om inte veckans nypotatis-dominerade kolhydratladdning varit tillräcklig). Därifrån via närbutiken för att handla maratonfrukost (mjölk, bananer, fruktmüsli, äppeljuice - kaffe med socker litar jag på att nattvärdarna håller med). En halvlek fotbolls-vm (Frankrike-Tyskland), och sedan i säng. Nummerlappsutdelningen fick jag deala med efter frukosten - bara att fara till stadion lite innan planerat.

Det var länge sedan jag sprang en prio-tävling. Både Karhuviesti och Göteborgsvarvet hade jag ju speciell uppladdning för, men inte så att man gjorde nervositetsrutiner innan starten direkt. Förra säsongen var ju helt borta, och även om jag nominellt prioriterade Stockholm, Lidingö och Frankfurt år 2013, så var mitt psyke ganska vrakartat det året, och fokus var inte vad det borde ha varit. Det är alltså inte helt fel att säga att min sista riktiga fokustävling var Berlin Maraton 2012. Den gången kalopsade jag lika mycket fysiskt som mentalt, och joggade i mål på 2:49:29 efter 1:19:42 halvvägs. 

Just den tävlingen, Berlin 2012, höll jag också som baseline för mina förväntningar. Min form var möjligen något sämre den här gången, men inte mycket, och jag skulle se till att göra ett mer konservativt lopp med store säkerhetsmariginaler. 2:50 hade jag på förhand bestämt att jag skulle vara nöjd med, och 2:45 skulle rubriceras som “bra”. Så det var med de förutsättningarna som jag drack en sista kopp kaffe och åt en munk en timme innan start, småjoggade en kilometer, gick på dass och ställde mig på startlinjen i ett lätt duggregn.

[cliffhanger. dämpad stråkkvartett.]

22 Juni - 28 Juni

Må: Skolning +  Backintervaller 4*500m@1:45-1:48, 10km.

Ti: Maratonintervaller 3+2+1km@3:48, 11km.

On: Vila.

To: Vila.

Fr: Vila.

Lö: Paavo Nurmi Marathon, 2:47:42, pl 9, 43km.

Sö: Vila.


Totalt: 64km (50km tempo).


Maratonveckor är väl de veckor då träningsdagboken är allra mest ointressant att läsa, så man får hoppas att det där rödskägget publicerar en rejsrapport snart. Det man kan observera är väl mest att jag kör på en ganska hård version av en formtoppningsmodell som jag tog till mig mycket tidigt i min karriär. Många korta och snabba pass de sista två veckorna, ordentlig tömning med tre raka dagar med hård träning veckoslutet innan, och sedan våga vila, våga släppa upp hyperkompensationen. Inte säkert på att den kom fullt ut den här gången, det låg nog en förkylning och spökade också, men mer om det i rejsrapporten. Jag tror ändå fortsatt på min formtoppningsmodell. 2:47 är helt okej, bästa maratonloppet sedan våren 2012, och ett bra avstamp mor München.

Ett besök hos den lokala trollkarlen

Detta är inte ett sponsrat blogginlägg. Jag vill bara säga hur oerhört imponerad jag är av kiropraktiskt hantverk, och nu i synnerhet det som Kristian Ekström på Helsinki Kiropraktiikka i Främre Tölö står för. Med säkert öga och stadig hand talar han om att min bål är hoptryckt till vänster, att mitt vänstra ben är lite för långt, att höften roterar åt fan vet vilket håll, och med några snabba ryck och boxar på rätt ställe fixar han upp det värsta för sextiofem euro. Nu sedan torsdag eftermiddag känns kroppen mycket mer balanserad och ledig, och jag har fått med mig några stretch- och andningsövningar(!) för att få ryggraden på rätt plats. Alla som har en oändligt gammal skada som inte slutar göra ont borde prova att gå till en kiropraktor: chansen att "skadan" bara sitter i en felbelastning är ganska stor, enligt min egen erfarenhet.

15 Juni - 21 Juni

Må: Maratonintervaller 4+3+2+1km @3:52, 16km.

Ti: Distans, 9km + Skolning.

On: Skolning + Intervaller "Michigan", 12km.

To: Vila.

Fr: Snabbdistans Vikfemman @17:42, 12km.

Lö: Distans, 7km.

Sö fm: Skolning + Ninas fartlek, 13km.
Sö em: Yoga.


Totalt: 69km (30km tempo) + 2 alt.


Det närmar sig, nu. Veckan gick enligt plan, med två små ändringar och en liten missräkning. Kiropraktorbesöket på torsdag tvingade in en oplanerad vilodag (fast planen var ändå bara 7km lätt jogg), och internationella yogadagen på söndagen inspirerade till ett pass flowyoga som gjorde oerhört gott för höfterna, och säkert inte skadade för bålen heller. Den enda missräkningen var att "Ninas fartlek" (4*(5min maratempo + 3min milfart + 3min jogg)) gick klart långsammare än jag hoppats på, mest på grund av värmen och den kvava luften. Nu blir det dricka mycket och basta mycket de närmaste dagarna, för att vara beredd på det värsta på lördag. Sedan huvudet kallt de sista två-tre dagarna, och sedan ska det bli åka av!

8 Juni - 14 Juni

Må: Distans, 20km.

Ti: Distans, 15km.

On: Snabbdistans, 15km@3:56, 20km.

To: Distans, 13km.

Fr: Maratonintervaller, 5+4+3+2+1km@3:51, 22km.

Lö: Distans, 10km.

Sö: Vila.


Totalt: 100km (30km tempo).


Hundra kilometer på en vecka låter ju inte så hårt, men om man följer den väl så rimliga kalendern där veckorna börjar på söndag, så blev det respektingivande 131km, och det på en vecka helt utan dubbelpass. Planen att bara springa enkelpass passade rätt bra som maratonuppladdning, för ett maraton är ju själva urtypen för ett enkelpass: fullt utvilad när man startar, fullt slutkörd när man går i mål. Dock var det lika mycket tillfälligheter som orsakade enkelpassplanen. Jag bodde lördag-fredag på sommarstället i Blekinge, på en ö som är en knapp kilometer i omkrets (och då behöver man springa över nio olika tomter för att komma runt). Det enda sättet att få till ett rimligt pass blir då att ta båten in till fastlandet, och även om det inte är långt, så är det så meckigt att jag helst inte vill göra det mer än en gång om dagen.

Därför blev den tredje sista veckan inför Paavo Nurmi - den sista hårda veckan - fylld av enkelpass, och två långa marathontempopass. Hårt men nyttigt. Slemmigt men mättande.

Genrep

Det närmar sig hårt test, mitt första marathonlopp på halvannat år. Den tredje sista veckan innan loppet brukar bli den sista hårda, så även i år. Nu flyttas också fokus mot maratontempo, även om det kommer att bli en del snabbare den sista veckan också, för att jobba upp tonus i musklerna.

Sista långa passet i maratonfart sprang jag i fredags eftermiddag, hemhemma hos mor & far på Hardebergaspåret i Lund. Schemat sade 5+4+3+2+1km med en kilometers joggvila, och dessa skulle betas av på tämligen platt asfalt, med lite backar på trean och tvåan. Efter en kort uppvärmning körde jag igång i medvinden österut, och klockade in första kilometern på 3:42. Sedan dämpade jag mig lite, och avslutade femman med 3:48-snitt. Så långt kändes formen helt fantastisk, så det är väl den känslan jag får ta med mig. När jag vände västerut med svag motvind och dito motlut gick fyran på 3:52, och när det sedan blev backigt på banans västra utposter, sjönk farten betänkligt ner mot fyra blankt. Helt ok genrep, men inget att jubla över.

Jag passade också på att experimentera lite med marathonmaterial. Skorna, ett par gula Mizuno Sayonara, sitter som en vante på foten, har skönt spänstig sula och matchar mitt tävlingslinne i färg, så dem hade jag bestämt mig för sedan länge. I regel dricker jag inte på pass under två timmar, men det hade passat bra att prova ut sportdrycken som ska användas på Paavo Nurmi, om jag hade kommit ihåg det. Det gjorde jag inte.

Däremot testade jag att springa i splitshorts, för i den bästa av världar är splitshorts det helt överlägsna shortsvalet på tävlingsbanan. Luftigt, mycket rörelsefrihet, inte snyggare än nödvändigt. Tyvärr lever inte mina lår i den bästa av världar. Kort sagt, mina lårmuskler är för stora för mina höfter (gissar jag), med följden att de slår i varandra varje steg. I början bara lite grann, men när svetten börjar samlas, så klibbar de lite fast i varandra och skapar ett riktigt besvärligt skavsår på vardera låret. Det visste jag egentligen, så enda chansen att bära splitshorts för mig är om jag dels smörjer in innerlåren med vaselin eller ännu hellre glidmedel, och dels är nere i matchvikt på under sjuttio kilo. I fredags var frihetskänslan total under uppvärmningen, men redan efter en knapp mil började låren skava, och beslutet togs att springa i längre shorts i Åbo. Mitt personbästa slogs i vackra (nåja) gröna splitshorts, men då var jag också fem kilo lättare, och lite mindre diameter på trumstockarna.

Slutligen testade jag också en desperat insats mot mitt gamla bråkiga vänster baklår. Jag tror att det är en gammal muskelbristning från Lidingöloppet 2011 som aldrig helt har läkt ut, som funkar bra på distanser upp till 10000m, men som sedan tenderar att slitas upp långsamt och ge väldigt dålig styrka i vänster frånskjut mot slutet av längre lopp. I fredags provade jag att sätta två långa remsor sporttejp längs baksidan av låret, vilket naturligtvis hindrar frampendeln en smula, men å andra sidan förhindrar bristningar, och gör att styrkan sitter i längre. Fixet fungerade helt enligt plan, så nu ska jag spring med tejpat lår i Åbo nästa lördag.

Så, ett helt okej genrep. Nu är det bara att vattna och vänta. Sedan, tillfälligt fullt fokus på Paavo Nurmi marathon, men väl medveten om att det är München Marathon som är årets punkthöjd.